Historia

I likhet med många andra raser så uppstod rhodesian ridgeback ur ett behov som fanns i en specifik miljö under en specifik tidsperiod. Rasens ursprung är dock delvis okänt, och kommer troligtvis alltid att så förbli.

Ridgens ursprung

I området Kaphalvön i Sydafrika återfanns vid 1600-talets mitt olika nomadstammar, som slarvigt refererades som “hottentotter”. Dessa stammar använde semidomesticerade hundar för jakt och beskydd. Utseendemässigt hade dessa hundar väldigt lite gemensamt med dagens rhodesian ridgeback, förutom att det sägs att en del individer bar en ås av hår som växte mothårs på ryggen, d.v.s en så kallad ridge.

År 1652 anlände europeiska kolonisatörer till Kaphalvön i sällskap med sina egna hundar. Dessa parades förmodligen slumpvis med nomadstammarnas inhemska hundar, och på så sätt nedärvdes arvsanlaget för den s.k ridgen till kommande generationer. Det finns inga kända samtida källor som styrker påståendet att de inhemska stammarnas hundar vid denna tidpunkt bar ridge. Det första kända beviset på ridgebärande hundar i södra Afrika finns i form av en bild i boken “Missionary Travels In South Africa” (publicerad 1857) av den kände upptäcktsresanden David Livingstone.

En skriftlig beskrivning av dessa hundar återfinns också i den kanadensiske historikern George McCall Theal’s bok “The Yellow and Dark-Skinned People of Africa South of the Zambezi“ (publicerad 1910) som beskriver förhållandena i Sydafrika före 1505; “...an ugly creature, his body being shaped like that of a jackal and the hair on his spine being turned forward; but he was a faithful serviceable animal of his kind...“.

Utöver rhodesian ridgeback finns det ytterligare några raser som bär ridge på ryggen; thai ridgeback som härstammar från Thailands östliga provinser och phu quôc dog från den vietnamesiska ön Phú Quôc. Huruvida dessa hundar har något gemensamt ursprung med de ridgebärande hundarna i Sydafrika är oklart. Det finns teorier om att ridgebärande hundar, genom arabiska handelsförbindelser över Indiska Oceanen, transporterades från Afrika till Asien eller vice versa. Ytterligare en möjlighet är att ridgemutationen faktiskt har uppstått på två helt olika platser och att hundarna därmed har olika ursprung. Ingen vet med säkerhet.

Rasen uppstår

Upprinnelsen till den ras som vi idag känner som rhodesian ridgeback inleddes först runt mitten av 1800-talet. Då skedde en period av europeisk expansion i Matabeleland, d.v.s de södra delarna av det landområde som sedermera blev Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe). Till detta område anlände bland annat europeiska jägare, handlare och missionärer varav en del så småningom flyttade vidare till de norra delarna av Sydrhodesia, kallat Mashonaland. Och med nybyggarna följde deras hundar - inte bara som sällskap utan även som nödvändiga beskyddare och jägare på de flera månader långa förflyttningarna i en farofylld miljö under svåra förhållanden. Uthållighet, lojalitet, mod och överlevnadsinstinkt var egenskaper som krävdes hos dessa hundar för att överleva.

De hundar som sedan tidigare korsats med de inhemska stammarnas hundar, klarade ofta de påfrestande afrikanska förhållandena bättre än europeernas importerade hundar. Importer, av typer som t.ex blodhund, pointer, setter, hjorthund, terrier och mastiff, var dock populära och dessa fortsatte oundvikligen att korsas med olika blandrashundar under förflyttningarna. Dessa hundar, som gemensamt kallades “Boerhundar” (boer = bonde), blev vid tidpunkten vanliga inslag i den afrikanska omgivningen - och en del av dem hade ridge.

Bland boerhundarna fanns det olika varianter, bl.a Steekbaard, Vuilbaard, Wa-hond, Maanhaar och Verkeerde-haar, men inga av dessa blev någonsin officiellt erkända raser. Den vanligast förekommande var Steekbaard, som var uppskattade jakthundar, till utseendet beskrivna som strävhåriga greyhounds.

En av nybyggarna i Matabeleland var missionären Charles Helm (1844-1915) som 1875 bosatte sig tillsammans med sin hustru och dotter på missionsstationen “Hope Fontain Mission” i närheten av Bulawayo. Med sig från Sydafrika hade Helm två tikar vid namn Lorna och Powder, förmodligen Steekbaards, som sägs ha haft ridge.

Hope Fontain var en plats för bland annat vila och återhämtning för de många jägare, pionjärer och resande som passerade. En av dem som ofta besökte Hope Fontain var Charles Helms gode vän, den kände storviltsjägaren Cornelius van Rooyen (1860-1915).

Van Rooyen var en man med holländskt påbrå som ursprungligen kom från Uitenhage utanför Port Elizabeth i Sydafrika. Tillsammans med hustru och barn bosatte han sig under slutet av 1800-talet på farmen Weltevreden i Plumtree där han under sommarhalvåret drev ett mindre jordbruk.

Under vinterhalvåret lämnade han farmen för att under långa jaktexpeditioner ägna sig åt storviltsjakt där lejon, elefant, giraff, noshörning och buffel var vanliga villebråd. Utöver en högt ansedd storviltsjägare var Van Rooyen även en stor djurvän. Till hjälp i jakten hade han en stor flock jakthundar bestående av ett flertal hundtyper som Greyhounds, Irländsk terrier, Engelsk pointer, Långhårig collie och Grand danois samt korsningar av dessa och diverse andra blandraser. Förutom jakten hade hundarna också till uppgift att vakta lägerplatsen mot både vilda djur och oinbjudna människor med mindre hedervärda syften.

Avel för funktion

Genom sin vänskap med Cornelius van Royeen lämnade Charles Helm sina två ridgeförsedda tikar hos honom under sina månaders långa resor tillbaka till Sydafrika. Van Rooyens lät para dessa tikar med hundar ur sin jakthundsstam och det visade sig snart att de ridgeförsedda avkommorna från dessa parningar utmärkte sig som jakthundar, särskilt vid ställande av lejon. De hade modet, självständigheten, intelligensen, rörligheten och den stora uthållighet som krävdes för jakt på farliga byten i de vidsträckta landområdena där endast de starkaste lyckades överleva. Samtidigt fick hundarna inte vara dumdristiga för att överleva sådana konfrontationer.

I varje kull sägs van Rooyen ha behållit den bästa valpen för att kontinuerligt förbättra sitt hundbestånd. Det är inte särskilt troligt att han brydde sig om hundarnas utseende eller om de hade ridge när han gjorde sitt urval, utan selektionen lär ha skett med fokus på jaktegenskaper. Medvetet eller omedvetet skapade han en jakthundstyp med enastående förmåga att finna och ställa framförallt lejon, och som snart blev vida känd som “Van Rooyens lejonhundar”.

Cornelius Van Rooyen ägnade ungefär trettio år av sin livstid åt sitt avelsarbete. Under dessa år fanns det självklart intressenter som erhöll exemplar av hans högt prisade “lejonhundar” varav en del fortsatte mer eller mindre systematiskt med avel. Vid denna tidpunkt hade hundarna både olika hårlag och färger, och det fanns inga krav på ridgarnas utseende. Arbetsegenskaper var det som prioriterades.

Rasstandard och rasklubb bildas

År 1910, flyttade postmästare Francis Barnes (1875-1962) tillsammans med sin fru och son till Figtree beläget några mil utanför Bulawayo. Barnes kom ursprungligen från England, men hade under några års tid bott i Salisbury (nuvarande Harare) i Mashonaland. Barnes hade ett stort hundintresse och ett förflutet som b.la uppfödare av Engelsk Pointer, exteriördomare och en av grundarna till Salisbury Kennel Club.

Familjen Barnes bosatte sig på Eskdale Farm och införskaffade så småningom tre hundar som än idag kan återfinnas i stamböckerna hos rhodesian ridgebacks runt om i världen. Från Graham Stacey kom hanen Eskdale Dingo (född 1915, e. Lion, u. Como), från Mrs M L Dickinson kom tiken Eskdale Connie (född 1924, e. Drumbuck Tiger. u. Dewsbury Ginger) och från Stephen Lanigan O’Keeffe kom tiken Eskdale Judy (född 1923, föräldrar okända).

Barnes intresse för den nya ridgeförsedda hundtypen var stort och 1922 anordnade han en sammankomst där sju personer deltog. Vid denna sammankomst formades rasens moderklubb “The Rhodesian Ridgeback Club” där Barnes valdes till ordförande. Barnes fann allt som oftast “lejonhundar” av olika storlekar, hårlag och färger och såg snart behovet av en rasstandard. En sådan utarbetade han således, tillsammans med
chefsveterinären C G Edmonds, baserad på rasstandarden för dalmatiner. Denna ursprungliga standard är i mångt och mycket oförändrad än idag, men till exempel är färgen brindle inte längre accepterad och vitt är numera endast tillåtet på bröst och tassar. Även krav på ridgens utformning har tillkommit och förändrats under åren.

Vid Bulawayo Dog Show samma år (1922) samlades hundägare med ett tjugotal ridgebackar. De exteriöra variationerna var som nämnt många och allrounddomaren B.W Durham valde ut olika hundar som på ett bra sätt kunde illustrera exteriöra detaljer i enlighet med Barnes nyskrivna standard.

Med Barnes i spetsen arbetade rasklubben under de kommande fyra åren med att försöka få rasen officiellt godkänd av South African Kennel Union (SAKU). Ansträngningarna belönades 1926 när SAKU accepterade rasen under namnet “Rhodesian Ridgeback (Lion Dogs)”. Grupptillhörigheten var då “Gundogs”, men ändrades 1949 till “Hounds” där den återfinns än i dag. Även rasklubben blev officiell 1926 med säte i Bulawayo, Matabeleland. Redan 1924 registrerades dock de två första hundarna av rasen “Rhodesian Lion Dog” i SAKU, trots att rasen vid det tillfället inte var officiellt erkänd. Hundarna i fråga var Grootedam Leo och Grootedam Gwen ägda av Mr. Louis Herring.

Strax efter rasklubbens officiella bildande, skapades 1927 en “lokalavdelning” i Mashonaland. Eftersom antalet aktiva medlemmar var betydligt fler i Mashonaland än i Matabeleland, så flyttade rasklubbens säte till Salisbury 1931.

Engagemanget för den nya afrikanska rasen var stort i Mashonaland, och uppfödare och hundägare arbetade aktivt för att både utveckla och marknadsföra rasen. Under de kommande åren etablerade sig många välkända kennlar vars uppfödning vi ridgebackägare än i dag kan återfinna i våra hundars stamtavlor.

Rasen finner nya kontinenter

Under slutet av 1920-talet skedde ett antal exporter till andra afrikanska länder, varav främst Kenya, men även till Storbritannien.

Den första ridgebacken exporterades till Storbritannien redan 1914, dvs tio år före rasen blev officiellt erkänd i hemlandet. Det dröjde sedan till 1927 innan nästa kända export nådde brittisk mark, och först efter andra världskriget blev rasen mer känd i landet. 1947 fick den blivande drottning Elizabeth II två ridgebackar i gåva då hon besökte Sydafrika.

Efter andra världskriget ökade intresset för rasen även i andra delar av Europa och världen. Under 1950-talet etablerade sig rasen i USA, och till Australien hittade den under senare delen av 1960-talet. Rhodesian ridgeback uppmärksammades av den internationella kennelfederationen ”Fédération Cynologique Internationale” (FCI) 1948 och erkändes år 1955 med grupptillhörighet “Scent hounds and related breeds”.

Rasen i Sverige

I Sverige registrerades rhodesian ridgeback för första gången 1936 då Carl Bonde importerade tiken Brindledbitch (e. Rhodeian Riot, u. Rhodian Rattle) från Sydafrika. Under de kommande 25 åren fanns enstaka importer i landet, men det var först på 1960-talet som rasen introducerades på allvar. Då importerade flygkapten Bengt Florén tiken Judy Of Endrich (uppfödd av Mr J.D Murray) och hanhunden Golden Glory (uppfödd av Mr Armand Denis), båda från Kenya.

Den 11 december 1963 födde Judy en valpkull efter Golden Glory bestående av tre hanar och fem tikar, varav hanvalpen Duke köptes av Olle Rosenqvist. 1968 erbjöds Olle Rosenqvist att överta den från England importerade tiken Sari of Dunwell som blev Kennel Roseridges stamtik. Sari kan man för övrigt skymta i filmen ”I huvudet på en gammal gubbe” där hon tillsammans med Hans Alfredsson letar mat på soptippen.

Sari parades med Duke och i valpkullen, som föddes den 8 september 1968, fanns fyra hanhundar som samtliga användes i avel; Roseridge Red Slim (ägare Olle Rosenqvist), Roseridge Haijk (ägare Loulou & Stig Pettersson, Loustigens Kennel), Roseridge Slim (ägare Inka Beck) och Roseridge Jim (ägare Lissi Olofsson Bodsmark).

Med Olle Rosenqvists hjälp importerade Inka Beck tiken Aldonnels Alona från makarna Jackson i England. En parning mellan Alona och Roseridge Slim resulterade i en kull född den 2 februari 1970. Från denna kull hämtade bland annat Karin Borgefjord (Acquaints Kennel) sin stamtik Anitra, Birgitta Mouchard (Haibas Kennel) sin stamtik Amber och Anita Gradin (Afrikana’s Kennel) sin stamtik Afra. Grunden till den svenska ridgebackaveln var härmed lagd.

De ursprungliga svenska avelshundarna hade under några årtionden stor betydelse för den svenska aveln, men hos dagens population återfinns de sparsamt i stamtavlorna. Av de äldre importerna är det snarare hundar från 1970- och 80-talet som återfinns bakom dagens svenska hundar.

Text: Copyright © Jessica Persson

Refereser

Costa L, Rhodesian Ridgeback Pioneers, 2004
Hawley T C., The Rhodesian Ridgeback, The Origin, History and Standard, 1975 (third printing)
Helgesen D H., The Definitive Rhodesian Ridgeback, 1991 (third impression)