Exteriöra avvikelser

Inom rasen föds individer med gentemot rasstandarden exteriöra avikelser, s.k "skönhetsfel", varav de vanligast förekommande återfinns nedan.

Renrasiga hundar med "skönhetsfel" registreras hos Svenska Kennelklubben med stamtavla på samma sätt som sina "exteriört korrekta" syskon, och de är precis lika utmärkta sällskapshundar för sina ägare. I Sverige kan hundar med skönhetsfel tävla och i de flesta fall även meritera sig inom olika hundsporter på samma villkor som sina exteriört korrekta rasfränder, dock med undantag av hundutställning. Det finns inget förbud mot att ställa ut en hund med ett skönhetsfel, men eftersom det är en bedömning av hundens exteriöra uppfyllnad av rasstandarden så kommer hunden med stor sannolikhet att tilldelas ett lägre pris.

Hundar med skönhetsfel bör inte användas i avel. De kan ändå bidra med viktig information i avelsarbetet genom bl.a sin hälsostatus, sina ledröntgenresultat och sitt deltagande vid Beteende- och personlighetsbeskrivning Hund (BPH).

Ridgefel

Med “ridgefel” avses ridgar som avviker mot rasstandarden. Det kan exempelvis vara ridgar som är för korta, har för få eller för många virvlar, har korrekt antal virvlar men som inte är parallellt placerade (så kallad ”offset”), har för stora boxar eller på annat sätt har ett gentemot standarden avvikande utseende.

Föräldradjur som har en enligt rasstandarden korrekt ridge kan lämna avkommor med ridgefel, men arvsgången är okänd. En ridge som är inkorrekt vid 8 veckors ålder kommer inte att bli korrekt med tiden.

Uppfödarnas rapporter till SRRS Avelsregister visar att cirka 13% av antalet födda valpar under perioden 2011-2015 har någon form av ridgefel.

Ridgelöshet

Med ridgelöshet menas avsaknad av den för rasen karakärisktiska ridgen på ryggen. 

Föräldradjur som har ridge kan lämna ridgelösa avkommor. Arvsgången är autosomal dominant med cirka 95% penetrans. Hund som inte har någon ridge vid födseln kommer inte heller att få någon med tiden.

Uppfödarnas rapporter till SRRS Avelsregister visar att cirka 9% av antalet födda levande valpar under perioden 2011-2015 saknar ridge.

Kroksvans

”Kroksvans”, även kallat ”svansknick”, är en missbildning mellan två svanskotor där de är hopväxta i förskjutet läge.

Föräldradjur som har korrekt svans kan lämna avkommor med kroksvans, men arvsgången är okänd. En kroksvans växer inte bort, men skapar vanligtvis inget lidande hos hunden.

Uppfödarnas rapporter till SRRS Avelsregister visar att cirka 5% av antalet födda levande valpar under perioden 2011-2015 har kroksvans.

Pälsfärg

Pälsfärgen får variera från ljus till röd vetefärg. Vitt på bröst och tassar är tillåtet. Inom rasen förekommer färgfel som t.ex för mycket vitt eller för mycket genomgående svarta pälshår.

Det finns ett lägre antal individer inom rasen som har färgen “Dilute”, d.v.s färgen har blivit “urvattnad”. Dilute nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att två korrekt färgade föräldrar som båda är bärare av diluteanlag kan lämna avkomma med dilutefärg. På marknaden finns ett kommersiellt gentest för att skilja bärare från icke bärare av diluteanlag (D-locus).

Bettfel

Enligt rasstandarden ska rhodesian ridgeback ha ett saxbett. Det vanligaste bettfelet hos rasen är överbett, men även andra typer av bettfel som t.ex underbett, tångbett och skevt bett kan förekomma sporadiskt.

Föräldradjur som har korrekta bett kan lämna avkommor med bettfel, men arvsgången är okänd. Även en hund som haft ett korrekt bett vid 8 veckors ålder kan utveckla ett bettfel i takt med att hunden växer eftersom käkarnas läge kan förändras flera gånger under utvecklingstiden. Likaså kan en hund med ett minimalt bettfel (främst överbett) med lite tur utvecklas till ett korrekt bett, men det är inget man som hundägare ska förvänta sig.

Enligt uppfödarnas rapporter till SRRS Avelsregister är bettfel relativt ovanligt, <1% av antal registrerade valpar 2011-2015. Frekvensen bedöms dock som något osäker.

Kryptorchism

När en hanhund drabbas av att den ena eller båda testiklarna inte har vandrat ner till sin plats i pungen så benämns han som kryptorchid. En hund som defacto bara har en testikel kallas för monorchid, medan en hund som helt saknar båda sina testiklar kallas anorchid. De båda senare tillstånden är mycket ovanliga hos hund.

Kryptorchism är ärftligt, men arvsgången är okänd. En hane som inte har båda testiklarna normalt belägna i pungen vid 8 veckors ålder kan ibland få dem på plats senare, då oftast innan 9 månaders ålder. Det är dock inget som man som hundägare ska förvänta sig.

En kryptorchid hund får inte delta vid hundutställning, kan inte uppnå championat inom vissa sporter och får inte heller användas i avel.

Kryptorchism förekommer uppskattningsvis i låg grad hos svenska rhodesian ridgebacks, enligt uppfödarnas rapporter till SRRS Avelsregister <1% av antal registrerade valpar födda 2011-2015. Frekvensen bedöms dock som något osäker.