Användningsområde

Rhodesian ridgeback är ursprungligen en jakt- och vakthund som har sitt ursprung i södra Afrika.

Jakthund

Vid jakt, företrädelsevis på storvilt, arbetade hundarna vanligtvis i släpp om fyra eller fem, men även ensamjagande hund kunde förekomma. Hundarna spårade oftast i tysthet och gav främst skall vid upptäckt av bytet. Vid ställande spred hundarna i släppet ut sig och en av dem sprang rakt emot djuret medan de andra cirklade runt för att förhindra att det kom undan.

Här visade hundarna prov på stor uthållighet och rörlighet, d.v.s förmåga att vända på en tiondels sekund, hoppa åt sidan och finta samt kunna jaga ifatt om bytet skulle smita iväg. Genom att på detta sätt trötta ut viltet så gavs jägaren möjligheten till ett välriktat skott på nära håll med dåtidens kortdistansvapen.

Rasen kallas också för "Afrikansk lejonhund", vilket ibland har gett upphov till missförståndet att hundarna deltog i jakten för att själva döda lejon - vilket är helt felaktigt. Ridgebackens arbetssätt var istället att trötta ut viltet, vilket krävde en snabb, stark, smidig, uthållig och modig hund. En dumdristig hund överlever inte sådana konfrontationer.

Rasens ursprungliga arbetssätt, med flera hundar i släpp, anses inte vara förenligt med god jaktetik i Sverige.

Vakthund

Som vakthund användes rasen bl.a till att vakta familj, mark och egendom och under jakt även lägerplatsen mot både vilda djur och främmande människor. Rhodesian ridgeback har en naturlig vaktinstinkt och larmar oftast med skall, men skäller däremot sällan ”i tid och otid”.

Dagens användningsområde

Idag avlas rasen i första hand som en sällskapshund för den aktiva hundägaren.

I Sverige har arbetande individer av rasen använts som ställande på främst älg eller vildsvin. Enligt hundägare vars hundar använts som ställande jakthundar så är rasen oftast duglig för uppgiften, men flera individer uppvisar säregenskapen att vilja driva viltet mot jägaren i långsamt gångstånd. I andra länder används rasen idag bland annat vid jakt på björn, puma och tvättbjörn.

I svenska jaktsammanhang är det mer vanligt att rasen används som eftersökshund. Rasens uthållighet i kombination med dess förmåga att använda sig av dofter både på marken och i vinden gör att den flera gånger har lyckats finna skadat vilt när hundar av andra, i Sverige mer etablerade jakthundsraser, har misslyckats. Att hunden använder sig av vind kan vid viltspårprov anses som att den är mindre “spårnoga”, men vid skarpa eftersök uppfattas detta ofta som en styrka.

Att rhodesian ridgeback i allmänhet är en väl fungerande spårhund, har bevisats gång på gång vid såväl officiella viltspårprov som vid skarpa eftersök. Många ägare av rasen ser också viltspår som ett utmärkt sätt att aktivera sin hund.

Arbetsprov

För rhodesian ridgeback finns det inget krav på arbetsprov och avelsurvalet sker överlag inte med fokus på hundarnas arbetsegenskaper.